Eva & Adam - Fyra födelsedagar och ett fiasko (2001)

TV-paret Eva och Adam förflyttade sig till bioduken för några år sedan. I kväll (fredag 26/3 2004) sänds filmen på TV och recensionen som följer är ursprungligen skriven i samband med dess biopremiär (nu är den något uppdaterad). När jag då skrev åt en annan hemsida, fick jag i många år i efterhand dras med mejl från unga beundrare av filmen ifråga. Dom ville veta allt från huvudpersonernas telefonnummer till om filmen skulle släppas i Holland (!). Jag drog slutsatsen att ordet recensent inte fanns i deras vokabulär ännu och försökte så hövligt som möjligt besvara deras vetgiriga mejl. I efterhand har jag funderat på varför, med tanke på att filmen inte är så märkvärdig.

Biofilmen erbjuder en något mognare inblick i de ångestfyllda tonåren som Eva (Fjaestad) och Adam (Holmer-Kårell) närmar sig. De har varit tillsammans i snart tre år och plötsligt börjar tvivel uppstå. Kan man verkligen bli ihop med en kille när man är elva och stanna med honom livet ut, frågar sig Eva. Efter kort betänketid blir svaret nej och Adam finner sig dumpad. Men Adam märker snabbt att det finns andra flickor som är intresserade.

Genren familjefilm är ett ofta tacksamt begrepp inom svensk film. Det har producenter kunnat utröna efter alla Astrid Lindgren-filmatiseringar som gjorts. Dock kan man ändå säga att den traditionella familjefilmen i ren Bullerby-anda håller på att dö ut. Möjligtvis ersatt av begreppet ungdomsfilm för att signalera en historia av betydligt större vikt och allvar än dans med morföräldrarna kring midsommarstången. Inte för att Lukas Moodysson var först, men Fucking Åmål satte ändå en ganska kraftig ribba för skildringen av kärleksbekymmer i de unga tonåren. På senare år har den följts av exempelvis Hip hip hora! (där f.ö. Ellen Fjaestad har en mindre roll) som ett lyckat exempel.

Fortfarande finns dock filmer som kämpar vidare inom den "snälla" familjefilmsgenren och en av dem är just Eva och Adam. Regissören Catti Edfeldt har stor erfarenhet av att arbeta med barnskådespelare, vilket märks tydligt. Hon har själv deltagit i bland annat produktionen av Alla vi barn i Bullerbyn och skapar i samma sorts anda en påtaglig närvaro med ungdomarna. I en historia där karaktärernas bekymmer och besvär sällan känns alltför obehagliga, driver hon dessutom mer på utlevelse och lekfullhet. Det känns som om ingen tar det hela på stort allvar, vilket lönar sig i längden.

Vad man dock känner sig kluven över är Måns Gahrtons och Johan Unenges manus. Det känns ofta alldeles för sockersött i skildringarna av ungdomlig gemenskap och är till sin helhet något intetsägande och förutsägbart. Exempelvis är Adam antingen en väldigt mesig person eller så får man helt enkelt ingen större inblick i hans känslovärld. Men samtidigt samlar den poäng i de små karaktärsdragen, såsom Evas kompis Annikas sätt att lära sig dricka kaffe. Dessutom består det av ett fullkomligt virrvarr i det stora persongalleriet. Vem som är tillsammans med vem är svårt att hålla reda på, vilket är lika mycket komiskt nöje som översiktsmässigt besvär. Eva och Adam saknar på gott och ont höga pretentioner, vilket gör den någorlunda sevärd för stunden.