Umbrella Corporation är det ledande företaget inom den amerikanska läkemedelsindustrin, de producerar hälsovårdsprodukter och mediciner till hela USA, men i själva verket stödjer sig företaget på militära vapen, forskning inom biologisk krigsföring och virusproduktion. Under staden Raccoon City ligger The Hive, Umbrella’s största, dock topphemliga, forskningscenter och det finns en enda ingång som skyddas av en öde herrgård i utkanterna av Raccoon City. The Hive styrs av datorn Red Queen, en mycket avancerad dator med artificiell intelligens. När ett giftigt ämne kommer ut i ventilationssystemet stänger Red Queen ned The Hive och stänger in alla anställda för att förhindra spridningen av ämnet, samtliga människor inom The Hive dödas av datorn. Umbrella skickar in en insatsstyrka för att undersöka händelserna på forskningscentret. Tillsammans med två säkerhetsagenter från herrgården ger sig soldaterna ned i The Hive, ovetande om vad som väntar på dem nere i underjorden. När strömmen går släpps otäcka varelser ut ur sina fängelser, hemska forskningsobjekt från Umbrellas olagliga och okända virusforskning – levande döda. En efter en dödas soldaterna och den lilla kvarvarande gruppen tvingas slåss mot både tiden och muterade monster för sin överlevnad. Klockan tickar och inom en timme stängs den enda utvägen. Paul Andersons film, Resident Evil, bygger på en ganska speciell förlaga; Capcoms beryktade skräckspel med samma namn. Men till skillnad från andra filmer har överföringen från datorn till den vita duken lyckats riktigt bra, historien fungerar utmärkt som en fristående film från sin förlaga. Regissören Anderson skildrar med bravur den klaustrofobiska skräcken nere i den avskärmade forskningsstationen och det finns stora likheter med James Camerons Aliens – återkomsten (1986). Dock är historien inte lika klar och mer rörig än i spelen, men detta beror förmodligen på att man i filmen har plockat olika bitar från de olika spelen (hittills har det släppts fem stycken). Utöver att Resident Evil stöder sig på den eviga klyschan om att vetenskap och framsteg inom tekniken är farlig, till och med dödlig, tar filmen hela tiden sin tittare till nya dimensioner inom mord och slaktande. Den innehåller ett ständigt människoätande, skallklyvande och avrättande, kort sagt är denna film inte för kräsmagade. Även det fantastiska våldet skildras bra och är späckat med uppseendeväckande och imponerande effekter, vilket tillsammans med det rockiga soundtracket ger filmen ett väldigt eftertryck. Vad filmen faller ordentligt på är det tråkiga slutet. Liksom i Sean Cunninghams Fredagen den 13: e (1980) är filmens final bäddad för en uppföljare. Detta gör att påsen inte riktigt knyts ihop och den tidigare känslan av skräckblandad förtjusning känns unken och borttappad. Men detta är kanske ändå en smaksak, och de som inte störs av detta kan nog höja mitt betyg ett snäpp.