Saw (2004)

Slående nog är detta filmen Dario Argento ägnat de senaste decennierna att försöka göra, med varierande resultat. Plötsligt kommer australiska James Wan från ingenstans och ställer sig jämsides sin idol med en thriller som stundtals får nackhåren att resa sig. Precis som hos Argento rör det sig om en ondskefull seriemördare med intrikat utstuderade sätt att ta kål på några intet anande stackare. I första hand rör det sig om en ung fotograf (spelad av regissörens filmskolekamrat Leigh Whannell) och en doktor (Cary Elwes) som vaknar upp instängda i ett sunkigt fabriksbadrum (tänk er Skottlands värsta toalett ur Trainspotting) med ett sönderskjutet lik i mitten av rummet. Fastkedjade vid några rör tvingas de leta efter ledtrådar till en eventuell flykt därifrån, medan mördaren meddelar dem att de antagligen måste döda den andre för att ta sig ut.

James Wan säger sig vara inspirerad av såväl Argento som David Lynch, medan producenten ser Saw som en typisk Hitchcock-film ifall denne regissörsikon hade tittat på för många Nine Inch Nails-musikvideos. Hälften stämmer – det är väldigt mycket Argento och väldigt mycket N.I.N. (vilket förstärks av att keyboardisten ur samma band – Charlie Clouser – komponerat musiken). Men att Wan skulle nå upp till Lynchs mystik eller Hitchcocks raffinerade sätt att strukturera spänning kan skrotas på momangen.

Saw är en dussinthriller där det förvillande ledtrådspusslet förtar vad som hade möjligheten att bli riktigt rafflande. Istället för att framställa karaktärer tillräckligt sympatiska för att väcka engagemang, fångas de från början i en nära döden-skräck som man snart blir ganska less och uttråkad av. Det enda nyskapande i Saw blir polisernas demografiska uppdelning – en asiat, en afro-amerikan och en kvinna, vilket knappast hjälper när stora delar av Hollywoods B-aktörsgarde är samlat – Danny Glover, Cary Elwes, Monica Potter – och man får repliker som "Shit, I’m probably dead!" levererat. Wan har trots idogt refererande till filmiska förebilder som Seven, Ring och Fönstret åt gården en viss Argento-känsla för att skapa obehag. Skulle han även kunna ge sina karaktärer kött och blod (innan det spills) kanske uppföljaren blir något att bita i.