Tur & retur (2003)

Julia är elva år och hatar livet i största allmänhet. Framförallt ogillar hon sin mamma som flyttat till Malmö. Mamman skiter i henne och därför skiter hon i mamman, helt enkelt. Fast nu ska mamman gifta om sig och Julia, som bor hos sin pappa , måste närvara mot sin vilja. Så bra då att hon möter den blyga och fint uppfostrade Martin på flygplatsen. Martin är på väg till sin pappa som flyttat från honom och mamman upp till sin släkt på fjällen för att "hitta sig själv" som de vuxna uttrycker det. Martin och Julia är lika som bär utseendemässigt, men som natt och dag vad gäller intresse och karaktär. Fast skit samma tänker Julia, när hon övertalar Martin att byta plats. Hon flyger till hans pappa och han till hennes mamma. Ingen av de närvarande (förutom Martins insiktsfulla farmor) anar att deras barn inte är deras barn.

Men det blir ju lite konstigt för omgivningen när bråkstaken Julia helt plötsligt kan klä sig i kjolar utan att stöna och när den snälla Martin istället blir väldigt bångstyrig och grabbig. Konstigt men inte jättejobbigt. För det underlättar ju att ens dotter kan klä sig i kjolar och visst är det bättre om en grabb i Norrland hellre åker moppe än spelar piano. Ja det hela flyter på ganska bra men säg den lycka som varar förevigt. För Martins kusin som för en gångs skull kunnat umgås med honom utan att skämmas upptäcker att Martin har trosor. Fy fan! Han är bög och djävlar vad äckligt!

Så till slut blir det ohållbart med omgivningens frågor och tvivel och barnen erkänner vilka dom egentligen är. Inte så oväntat, och många filmer skulle säkert sluta där. Men inte Tur & retur, tack och lov. Det intressanta med filmen är nämligen hur dess karaktärer (liksom i många fall åskådaren) projicerar sina förutfattade meningar om hur ett barn bör bete sig beroende på vad som finns mellan benen. Och hur ungarna skiter i konventionerna. Man anar hur det kunde ha slutat. Att allt reder ut sig. Barnen hittar hem till sina riktiga föräldrar och alla inser hur alla har saknat varandra och att det är kärnfamiljen som är nyckeln till lycka. Och så hade man fått reda ut vem som var tjej och vem som var kille. Och så kunde man förhålla sig till det. Men.

I stället sker ingen återförening av vilsna föräldrar och framförallt fortsätter barnen att trilskas i sina könsroller. När Martins snygga kusin inser att Martin som var bög, och därmed kunde mobbas, egentligen är en tjej är det fritt fram att fråga chans. För då vågar han ju anamma sina känslor för henne/honom. Hon frågar vad det är för skillnad. Han säger att hon är en tjej och hon svarar att hon är precis samma person som för några timmar sedan. Och om han inte fattar det så är han dum i huvudet. Och det är kanske en insikt som inte den genomsnittliga tioåringen kan komma fram till bara sådär men det är mindre viktigt i sammanhanget. Hon är förmedlare av en av filmens budskap det vill säga att vi är synnerligen instängda i våra kroppars konventioner. Och att det gör våra liv så mycket fattigare.

Tur & retur är verkligen inte en felfri film. Styltigt barnskådespeleri och humorbefriade sketcher är några av problemen. Sammantaget har dock regissören Ella Lemhagen skapat en bra och ganska så radikal film. För det handlar trots allt om en tjej som spelar en grabbig tjej som blir kille, OCH en mesig och fjollig kille som tas för en tjej. Samma person men olika karaktärer med olika kön och med svajande könsidentitet. Spännande tema i en familjefilm må jag säga.