Turkish Star wars (1982)

För dig som tror du sett det mesta bjuder vi nu på en recension av en av de senaste årens mest kultiga kultfilmer, den turkiska versionen av Stjärnornas krig: Turkish star wars! Starring den medelålders Cüneyt Arkin, alias Steve Arkin, alias George Arkins, alias Fahrettin Cureklibatur (mest troligt hans riktiga namn), med 191 filmer bakom sig (till exempel westernfilmerna Kanunsuz kahraman - Ringo Kid, 1967, och Küçük kovboy, 1973) fram till och med 1990 enligt egen utsago, varav denna, Dünyayi kurtaran adam (eg. Mannen som räddar världen) från 1982 som den fjärde sista i ordningen. Jag förstår om den tog knäcken på den då 45-årige Cüneyt i sin öronlappsfrisyr, likt den Patrick Duffy i Dallas hade på 1970-talet. Det hoppas mycket på studsmattor (!) i Turkiska Star wars, och det utdelas en hel del hemmagjorda karatesparkar i denna science fictionfilm av no budget-klass. Cüneyt skrev även det fantstiska manuset, icke att förglömma.

Regissören Çetin Inanç (f. 1941 i Ankara) gjorde nån sorts comeback med denna film 1982, efter att ha gjort åtta filmer 1968-75. Han har oblygt snott delar av Stjärnornas krig rakt av - stridsscener och andra sekvenser figurerar flitigt i denna film, och John Williams klassiska musik likaså. Så att diverse amerikanska internetfirmor piratkopierar filmen och säljer den som Turkish star wars tror jag inte han protesterar så mycket mot. Det hade han nog inte heller haft så mycket för. Med sina 7,7 i betyg på IMDb ligger den väldigt högt upp, och är verkligen uppskattad (232 tiopoängare!) av dem som fått tag på en av dessa piratkopior. Filmen är så fruktansvärt dåligt gjord att man osökt kommer att tänka på Edward D. Wood, J:r, Hollywoods numera legendariske katastrof till angoraklädd regissör, mest känd för filmen Plan 9 from outer space, ofta utsedd till världens sämsta. Men Turkish star wars spelar i samma liga, tro mig!

Det hela börjar med näst intill oläsliga, hemmagjorda förtexter som susar förbi alldeles för snabbt för att man ska hinna läsa dem. Bra! En turkisk speakerröst berättar om månlandningen och annat skoj i rymden, men jag är lite osäker på vad exakt som sägs (det låter som "gulasch" ett flertal gånger), då min turkiska inte är vad den varit. En gång i tiden kunde jag både beställa en Tuborg och avbeställa en rysk hora på turkiska, men idag kan jag bara säga "kebab". Plötsligt flimrar i alla fall stridsbilder från rebellernas slutattack mot den döende Dödsstärnan i Stjärnornas krig förbi. I var sin farkost - de där som ser ut som trådrullar - sitter Cüneyt och hans buddy Aytekin (som varit med i filmer som Captain America and Santo vs. Spider-Man, 1973, och varit med i en film av Antonio Margheriti, tillsammans med John Steiner från bland andra Cut and run). Deras rymdskepp peppras fulla och de kraschar på en planet, misstänkt lik jorden. Nyfönade kliver de ur sina respektive trådrullar i sina snygga tajts och skimrande polyesterskjortor, såna man köper för två tior vid Galatabron i Istanbul. De vandrar planlöst runt i stenöknen en stund, innan de plötsligt passerar pyramiderna och sfinxen i Giza (!) till tonerna av Bachs toccata och fuga i D-moll. De stöter på några lirare i riddarkostymer som de slår ner, och vars kusar de stjäl. A man’s gotta do what a man’s gotta do. Snart skjuts de ner av soldater i hemmagjorda rebelldräkter à la Stjärnornas krig, och de hamnar hos märkliga figurer i fula Halloweenkostymer. De försöker slå sig fria med sin hemmagjorda version av karate – eller-vad-det-nu-är – men åker i stället på bra med stryk. Viktigast av allt, dock: Cüneyts silvergrå hår är alltid perfekt pentat, och ligger som det ska. En hippieklädd blondin i hårband plåstrar om våra tvenne hjältar i nån sorts kungasal uthuggen ur berget, och vi får lugn och ro en stund.

En gammal man, en sorts övervintrad hippie, säger nåt vist (tror jag, han ser vis ut i alla fall) och sen poppar det plötsligt ut nån sorts mumier klädda i skithuspapper ur väggarna, tillsammans med vad som påminner om enorma gosedjur, såna där ludna marsipulamis man ibland kan vinna på tivoli när man skjutit upp 300 spänn eller nåt. Nu vankas det fajting, och det vinröda kramdjuret är en riktig värsting på att slåss. Hjältarna får mer däng, och börjar nu träna karate som fan i bergen, allt till ledmotivet från Stjärnornas krig. De tränar hopp på illa dolda studsmattor också, och snart hoppar de nästan lika högt och långt som nånsin Hulk. Cüneyt ögonknullar blondinen innan han och Aytekin drar iväg för att rensa stan. De hamnar i en bar, alls icke olik den i Stjärnornas krig, eller för den delen Galaxina, med ludenapor och allsköns smådjävlar i billiga Buttericksmasker, och det är ett klientel som lever hårt och dricker hårt, och snart uppstår ett regelrätt krogslagsmål. Hjältarna åker på stryk igen och hamnar hos nån sorts överstepräst ute i öknen. I sin fina lokal i berget har han en spännande röd och en gul glödlampa bakom sig som turas om att blinka när han snackar sin skit. Fascinerande. Blondinen är också där, men verkar något frånvarande. Är det hennes hjärta prällen har i en cigarrlåda?

Det finns förstås även en Darth Vader-aktig typ i filmen, i maskopi med prällen. Hans armar står alltid rakt ut, som på Frankensteins monster, och hjälmen är ungefär lika stor som hans kropp. Överst på hjälmen residerar en blinkande saftblandare av den typ man ser ute vid vägarbeten. Nu vankas snacketolva, och jag har nära till sömnen innan nästa slagsmål, där Cüneyt karatar av armar och huven på allt fler av de där gosedjuren och ludenaporna. Efter väl levererad batalj får vi oss några visdomsord till livs av hippiegubben, och han tycks föreläsa om islam och pekar på klassiska symboler för denna fredliga religion. Cüneyt flyr, tillsammans med blondinen, undan både prälle, saftblandare och tvåmeters kramdjur och hamnar i vad som liknar resterna av en kyrka. Där ligger polaren Aytekin som förvandlats till nån sorts zombie (eller så håller han också på att somna), och som nu attackerar Cüneyt. Aytekin dör tragiskt, tårarna flödar och Cüneyt smälter ner sitt pappsvärd och doppar sina händer i den flytande "metallen", och vips! har han fått rediga järnnävar. Ännu en strid vidtar, och i slutscenerna bankar Cüneyt, hjälten hela veckan, skiten ur hela gänget, allt till folkets jubel. Snyggt lämnar han blondinen kvar, kanske för att hon är ensamstående med en tioåring, hittar sin kraschade trådrulle och far iväg mot nya, fantastiska äventyr, kan man tänka.

Det finns fler, liknande filmer som Turkish Superman och Turkish exorcist. Kanske jag kan recensera dessa i en inte alltför avlägsen framtid, i en galax nära dig. Turkish star wars är inget som gemene man gått (gemene) man ur huse i Turkiet för att se, den har enligt uppgift knappt ens gått upp på bio, men funnits att hyra bland turkar i Tyskland. Jag måste tillstå att även om jag fann filmen underhållande, föredrar jag filmer som Yol från samma år av Yilmaz Güney (1937-84, jämnårig med Cüneyt!) som dock bara regisserade den på håll (han satt fängslad av den fascistiska militärregimen i Turkiet) via sin protegé, Serif Gören. Turkish star wars är dock ett rejält nöje för stunden - du har garanterat aldrig sett nåt liknande tidigare!